Törneman och Dagerman [i Mitt hjärta].

Alltsedan min stora förälskelse i både Tora Vega Holmströms och Ellen Trotzigs måleri har det existerat en referens i sammanhanget - en knutpunk - i Axel Törnemans (1880-1925) konst.

Här är ett Självporträtt från 1905.

Säg, påminner det inte obehagligt mycket om Juho Mäkeläs pipporträtt. Ja, det tror jag bestämt. Emil Nolde ville ha med honom i sin grupp. Jag vågar påstå att Törneman var den store postimpressionisten här i landet - på gränsen till expressionist.

Han kom till Paris tjugoett år gammal 1902 - och därifrån tog det fart, uppåt! Att det sedan avslutades alltför tidigt är sorgligt - men naturligt. Jag tror att Törneman arbetade ihjäl sig tillslut: av all denna skapandemani.

Men vad hade livet inte varit för dessa arma män och kvinnor som fullt ut lever i sin konst, för sin konst? Det hade förmodligen varit betydligt enklare utan dem - men frågan blir då istället, vill vi ha det enkelt?

En del av oss.

Möjligen de som inte har ambitionen att nå upp: att göra något anmärkningsvärt, ett utropstecken i mängden!

Vi har Stig Dagerman som lysande exempel inom den litterära världen, vad hade namnet Dagerman varit värt utan De dömdas ö - sin egen dom 1946 - kanhända en i mängden? Nu, en medelålders man, vars söner inte hade varit miserabla på grund av faderns beteende. Det hade varit ett trevligt liv, tror jag allt.

Nåväl, däri ligger det första felet. Ansvaret.

I det avseendet gjorde Kafka - svältkonstens stamfader - definitivt rätt. Då valde både Martinson och Aspenström bättre!

Det går inte att berättiga Törnemans och Dagermans respektive livsstilar då de lämnade barn efter sig. Där har vi problemet. Det gäller att en manisk konstnär inte skapar sig ett sådant ansvar. Det kräver att du väljer. Det kräver att du är barnlös?

Men det är väl just det att man är en (Törne/Dager)man. Att man kan och får välja bort. Men även välja att, utan att det blir föraktat. Dubbelmoral!

Visserligen kan du alltid alstra fram barn, men det vore - enligt min mening - djupt omoraliskt med tanke på den oundvikligt obehagliga situation man försätter dem i.

Å andra sidan blir man kanske en djupt olycklig människa av att inte göra rätt ifrån sig. I sådana fall blir konsten själv omoralisk. Kanske hade Edith skrivit på det, mot slutet: som i breven till Diktonius.

Jag kan förvisso inte göra annat än att instämma!