Törneman och Dagerman [i Mitt hjärta].

Alltsedan min stora förälskelse i både Tora Vega Holmströms och Ellen Trotzigs måleri har det existerat en referens i sammanhanget - en knutpunk - i Axel Törnemans (1880-1925) konst.

Här är ett Självporträtt från 1905.

Säg, påminner det inte obehagligt mycket om Juho Mäkeläs pipporträtt. Ja, det tror jag bestämt. Emil Nolde ville ha med honom i sin grupp. Jag vågar påstå att Törneman var den store postimpressionisten här i landet - på gränsen till expressionist.

Han kom till Paris tjugoett år gammal 1902 - och därifrån tog det fart, uppåt! Att det sedan avslutades alltför tidigt är sorgligt - men naturligt. Jag tror att Törneman arbetade ihjäl sig tillslut: av all denna skapandemani.

Men vad hade livet inte varit för dessa arma män och kvinnor som fullt ut lever i sin konst, för sin konst? Det hade förmodligen varit betydligt enklare utan dem - men frågan blir då istället, vill vi ha det enkelt?

En del av oss.

Möjligen de som inte har ambitionen att nå upp: att göra något anmärkningsvärt, ett utropstecken i mängden!

Vi har Stig Dagerman som lysande exempel inom den litterära världen, vad hade namnet Dagerman varit värt utan De dömdas ö - sin egen dom 1946 - kanhända en i mängden? Nu, en medelålders man, vars söner inte hade varit miserabla på grund av faderns beteende. Det hade varit ett trevligt liv, tror jag allt.

Nåväl, däri ligger det första felet. Ansvaret.

I det avseendet gjorde Kafka - svältkonstens stamfader - definitivt rätt. Då valde både Martinson och Aspenström bättre!

Det går inte att berättiga Törnemans och Dagermans respektive livsstilar då de lämnade barn efter sig. Där har vi problemet. Det gäller att en manisk konstnär inte skapar sig ett sådant ansvar. Det kräver att du väljer. Det kräver att du är barnlös?

Men det är väl just det att man är en (Törne/Dager)man. Att man kan och får välja bort. Men även välja att, utan att det blir föraktat. Dubbelmoral!

Visserligen kan du alltid alstra fram barn, men det vore - enligt min mening - djupt omoraliskt med tanke på den oundvikligt obehagliga situation man försätter dem i.

Å andra sidan blir man kanske en djupt olycklig människa av att inte göra rätt ifrån sig. I sådana fall blir konsten själv omoralisk. Kanske hade Edith skrivit på det, mot slutet: som i breven till Diktonius.

Jag kan förvisso inte göra annat än att instämma!

Hemkomsten!

Min andra kandidatuppsats är nästintill klar: den handlar om Edith Södergrans inflytande från antroposofin. Jag vet att det låter snårigt: det är oerhört snårigt. Det enda underhållande är att man får en helt ny relation till ett verk, eller ett författarskap, under dessa intensiva perioder.

I Södergrans fall blev det extra påtagligt.

Min beundran för hennes genialitet har växt gång på gång - en gränsöverskridande kreatör som överträffar sig själv.

Jag har även identifierat mig med människan: den ensamme. Det är väl antagligen Råttikus/Totti/Nonno hon har i knät på bilden bredvid här. Jag borde ta en likadan bild med Jussi eller Ziggy: innan det är försent!

Du och jag: jag tror alltjämt att jag är mer själsligt besläktad med dig Edith än Ekelöf eller någon av de unga poeterna från trettiotalet: de gick aldrig omkring och såg upp i skyn, efter något nytt: eller gammalt. Jag fick den igenkännedomen. Att vara tokig, som Tideström skriver: tokig hur då? Konstnärligt-litterärt tokig! Aha.

Det låter ju [o]logiskt.

Tiden går snabbt och jag blir inte yngre. Men, jag skulle lika lite vilja vara ung igen. Nej: det var ett helvete. Nu befinner jag mig närmare skärselden. Att kunna nå steget upp till paradiset är dock för långt bort - ständigt detta. När jag går runt på stan - i tunnelbanan - finns det ungdomar överallt. Sociala, förnuftsvidriga, varelser som jag aldrig haft något gemensamt med. Eller bättre uttryckt: de har aldrig visat något som liknar mina intressen: att försjunka i en tung avhandling om dekadent litteratur eller sekelskiftesmåleri! Möjligen att en av tjugo har ambitioner att skapa konstnärliga ting - men saknar viljan. Det kommer krävas åtminstone hundratusen till innan jag finner någon. Ni förstår, jag måste beundra någon för att få fram känslor - äkta känslor. Övrigt är inte mer än det lilla sociala sken jag utger mig för att behärska, allt för att inte bli helt isolerad från andra.

Kanhända att jag nu överdriver? Jag önskar att detta vore överdrifter! Men tvärtom är det min verklighet - obetydligt och relativt ensam. Jag går upp strålande varje morgon, och somnar desperat som så många före.

Och nu ska jag av någon underlig anledning åka till Bergen. Varför då? För att någon föreslog det? Säg, skulle ni - efter ett liknande förslag - godta och välja utan att tänka eller överväga? Det är exakt vad jag nu - för första gången i mitt liv - inte har gjort.

Idag är det hursomhelst strålande väder!

Sedan är det ju alltid kul att få genomföra en akademiskt felfri uppgörelse med Rudolf Steiner på samma gång.

Här är hennes "Hemkomst" (Oktober 1922):

Min barndoms träd stå jublande kring mig: o människa!
och gräset mig hälsar välkommen ur främmande land.
Mitt huvud jag lutar i gräset: nu äntligen hemma.
Nu vänder jag ryggen åt allting som ligger bakom mig:
mina enda kamrater bli skogen och stranden och sjön.

Nu dricker jag visdom ur granarnas saftfyllda krona,
nu dricker jag sanning ur björkens förtorkade stam,
nu dricker jag makt ur det minsta och spädaste grässtrå:
en väldig beskyddare räcker mig nådigt sin hand.

Här följer ett utdrag ur uppsatsens tolkning av dikten:

"Eskapismen har därtill ytterligare en koppling till antroposofin, som inte har uppmärksammats tidigare och förhåller sig oberoende till Södergrans eventuella läsning: minnets funktion. Steiner beskriver det som att den invigde får ta del av glömskans dryck, en symbolisk hemlighet som sorterar bort ”det lägre minnet”. Detta beror på att den invigde ständigt behöver vara tillgänglig och ha sitt fulla förtroende för nuet:

Med detta avses naturligtvis inte att man ska förneka alla erfarenheter som man har fått i livet. Dem ska man alltid hålla i minnet så gott man kan. Men som invigd måste man kunna bedöma varje ny upplevelse helt utifrån sig själv, och låta den verkad på sig ogrumlad av allt förflutet. I varje ögonblick måste jag vara inställd på att någon sak eller något väsen kan uppenbara något alldeles nytt för mig. Om jag bedömer det nya utifrån det gamla utsätter jag mig för villfarelser.[5]

Genom detta får den invigde, enligt Steiner, särskilda förmågor: ”det avslöjas många saker för honom som förblir dolda för den oinvigde.”[6] Därefter får den invigde även ta del av minnets dryck, vilket leder till att man blir ett med ”de högre sanningarna”:

Det räcker inte att veta om dem, utan man måste använda dem på ett helt självklart sätt i levande livet, liksom man som vanlig människa äter och dricker. De måste bli övning, vana och drift. Man behöver inte alls tänka över dem i vanlig mening. De måste visa sig genom människan själv, flyta genom henne precis som livsfunktionerna i hennes organism. På så vis gör hon sig i andlig bemärkelse allt mer till något sådant som det naturen gjort henne till i det fysiska.[7]

Om man då läser ”Hemkomst” i sitt sammanhang, efter ”Min barndoms träd” och ”Novembermorgon”, ter sig den rofyllda tonen naturlig i antroposofisk mening. Dikten gestaltar uppvaknandet ur den dvala som skildras i övriga dikter. När jag jämför dessa två dryckers funktioner med diktens uppdelning, blir det mer tydligt än innan hur diktjaget väljer bort den tidigare eskapismen, för att dricka [!] visdom, sanning och makt i nuet: ”Nu dricker jag”.

Enligt Steiner är själens tre grundkrafter: vilja, känsla och tanke.[8] Kontrollen av dessa har lika många positiva som negativa följder: ”Den stora vinst som mysterieeleven gör är att han får samarbetet mellan de tre själskrafterna helt i sitt grepp. Men det innebär också att detta samarbete helt och hållet blir hans eget ansvar.”[9] Min tolkning är att Södergran ansåg sig bemästra och översatte vilja, känsla och tanke till makt, sanning och visdom. Därmed är hemkomsten ifråga inte till någon genus- eller gudsbestämd position som präglar dikten, utan hemkomsten blir den till en antroposofisk andlighet, genom att glömma det förgångna och bevara de ”högre sanningarna”. Allt i en litterär gestalt där döden är frånvarande."

Att återuppliva en död blogg: att starta om: som hemkomsttema. Ja: så ska det vara. Nu blir det så.

---

[5] Steiner 2002, s. 83.

[6] Steiner 2002, s. 83.

[7] Steiner 2002, s. 84.

[8] Steiner 2002, s. 168.

[9] Steiner 2002, s. 170.